1960 avled dottern Henny efter flera års sjukdom och några år senare insjuknade farmor och även farfar i tuberkulos. Både blev inlagda på sanatoriet i Hällnäs. Farmor tillfrisknade medan farfar avled där 1961.  År 1966 flyttade farmor från sin hemby för att bosätta sig på ålderdomshemmet Annexet, Sörgårda i Byske.

Där trivdes hon alldeles förträffligt i sin lilla enrummare utan toalett och kök. Toalett fanns ute i korridoren och köket i ett angränsande rum. Alla måltider intogs i den gemensamma matsalen på nedre botten. Många är de gånger som jag fick följa med farmor till matsalen när hon skulle äta lunch eller middag. Jag älskade att vara hos min farmor och det var vi ofta, oftast varje helg. Här hade hon också sina väninnor och de samlades gärna i vardagsrummet på kvällarna för att titta på TV.

På 80-talet blev det stora förändringar inom åldringsvården och ett beslut om att Annexet skulle rivas kom. Farmor fick då flytta in på servicehuset Sörgårda och där fick hon en tvårumslägenhet med kök.

Här kom hon aldrig att trivas så som hon hade gjort i sin lilla etta på Annexet.

Farmor fick sex barnbarn varav fem hon fick träffa regelbundet. Många är de födelsedagar som vi var hos henne i Byske. Annie Viktoria var märklig kvinna på många sätt och ett är att hon levde ända till hon var 98 år. Hon dog torsdagen den 20 augusti 1987 och då var hon Byske församlings äldsta invånare. Pigg och redig var hon nästan ända fram till sin dödsdag. Bara några månader behövde hon tillbringa på Skellefteå lasarett.

Efter giftermålet bosatte sig paret i farfars föräldrahem, som var ett hus vid sågen i Östanbäck. I äktenskapet föddes mellan åren 1917-28 fyra barn, en dotter och tre söner. År 1946 flyttade makarna och barnen till en fastighet på samma tomt som farmor hade bott som barn. Farmor var en stark och väldigt arbetsam kvinna och inte fanns det något som hindrade henne från att utföra sina sysslor. Hon var alltid på språng och det var bråttom med det mesta.

 Hemmet var pedantiskt skött och så även ladugården. Det har berättats om när hon skulle ta korna ända från hemmet och ut till betesmarkerna. Hur arbetsamt det var för henne och inte kunde hon ta cykeln heller för att cykla det kunde hon inte. Många är de dagar hon fick göra allt arbete på gården själv, eftersom farfar var ute på jobb.

För att kunna berätta om sin släkthistoria måste man ta reda på hur den förhåller sig. Efter många timmar framför datorn har jag kommit långt i mitt forskande, men ännu fattas det många bitar. De släkter som jag inriktat mig främst på är min farmor Annies och min farfar Johans. Hennes anfäder var på det hela taget bönder som hade ett hårt liv och brukade den mark som hade varit dem tilldelad. Hans anfäder var i stort sett detsamma. Det man kan säga om dessa familjer och många med dem är att de var otroligt strävsamma och trots att det var fattigdom och elände, så kämpade de tappert vidare. En önskan för dem var nog då som nu att nästa generation skulle få ett bättre liv.

Farmor Annie Viktoria föddes den 18 juli 1889 i Östanbäck, den dag Björn har namnsdag. Hon såg dagens ljus som barn nummer sju i en syskonskara på tretton. Före henne hade det fötts tre flickor och fyra pojkar, varav en bror hade dött redan som spädbarn. Brodern Sanfrid som var två år äldre än farmor stod henne särskilt nära. Oturligt dog han redan som ung. 

Omkring 1880 hade farmors föräldrar låtit bygga en Västerbottensgård på Östanbäck nr: 5. Där bodde hon fram till att hon gifte sig med hemmansägare Johan Albin Westermark 13/12 1914. Farfar var född 20 december, 1879 i Östanbäck. Från deras vigsel finns det inte något bröllopsfoto. Försök hade nog gjorts, men eftersom det fotograferades i en vedbod blev fotona inte bra.